Till och med jag måste nu erkänna att det finns undantag när det kommer till barn. I de allra flesta fall kan man utgå från att de är bortskämda, skrikiga och frågvisa om saker som har noll betydelse. Men det har uppstått ett men. I torsdags under mitt slitsamma arbete flydde kunder ut och in genom den k-märkta dörren som vanligt. En morfar kommer in med sitt sexåriga barnbarn, den jobbigaste av åldrar.
- Var har ni dataspelen, var har ni dataspelen?
Ja, men hej på dig med. - Vid väggen där.
Lite senare hör jag någon be om att få hjälp. Det var haveristungen och dess medhjälpare. I en värld där alla ska med nekas ingen min hjälp. Haveristungen vill ha ett dataspel om The fantastic four, medhjälparen, som också satt på pengarna, ville ha ett pedagogiskt spel och valde Första klass. Haveristungen, vars antal levda år på jorden inte uppgick till mer än som tidigare nämnt sex stycken, nekades Fantastic four där åldern var rekomenderad till 12+.
Det var i denna stund min uppfattning om barn ändrades till "regel, med plats för undantag" istället för "förhoppningsvis överkomligt stadium". Haveristungen som pratat och resonerat med sin morfar en stund om vilket spel som var lämpligast, kommer fram till kassan och frågar ifall jag kan lägga undan spelet en stund.
- I sex år så jag kan bli tolv först.
Min stenhårda (läs: livrädda) fasad har rämnat ännu en gång. Han lyssnade och litade så mycket på sin morfar att han var villig att vänta med det spel han egentligen ville ha i - för haveristungens del - en hel livstid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar